Historia


Till innehållsförteckning


Ursprung

Det första anabola hormonpreparat som man tog fram på syntetisk väg var AAS (anabola-androgena steroider). De började tillverkas i slutet av 1930-talet. Man hade bl a tänkt använda steroiderna för att behandla sväl toffer, men behandlingen utföll utan några större framgångar.
De anabola steroiderna kom under större användning under 2:a världskriget. Bl a tyskarna använde steroiderna på soldater för att göra dem mer aggresiva.
Först på 1950-talet började AAS-preparat att användas inom de medicinska områden som de i dag används inom. Dessa områden är bl a bröstcancer, svåra brännskador, svåra njurskador, underutvec klade testiklar, osteoporos(benskörhet).
Tillväxthormon togs fram senare än steroiderna. Och dess främsta användningsområde är i dag behandling av dvärgväxt.

Utvecklingen inom idrotten
På 1950-talet började AAS för första gången användas i lite större skala inom idrotten. Det var då främst kroppsbyggare i USA och Sovjetunionen som använde dem.
1954 kom den första officiella vetenskapliga rapporten som visade på att anabola steroider kunde användas av idrottsmän för att höja prestationsförmågan. Denna rapport följdes sedan av ett flertal rapporter f rån USA. På 1960-talet uppstod en mer allmän spridning av medicinska preparat inom idrotten. Den underlättades också starkt av att läkare under denna tid ganska frikostigt skrev ut olika dopingpreparat. Det fanns på den tiden ännu inte några bestämmelser om doping och dylikt, så användningen av olika preparat blev ganska allmän bland elitidrottare.
Detta ledde till att IOK, Internationella Olympiska Kommittén, 1967 bildade en medicinsk kommitté som skulle behandla dopingfrågan. De första regelrätta dopingtesterna på en olympiad utförde IOK vid de olympiska spelen 1968 i Gr enoble och Mexiko city. Men det var först vid nästkommande olympiad (München 1972) som man genomförde tester i större skala. I en undersökning från denna olympiad uppgav 61% av de tillfrågade OS-deltagarna att de tagit steroider under en sexmånadersperiod före spelen.
1975 uppfördes anabola steroider på IOK:s lista över förbjudna dopingpreparat och senare också testosteron(androgena steroider). Efter det började man sedan utveckla analysmetoder för att kunna spåra steroidintag . Testerna vid 1976-års OS i Montreal blev således de första "riktiga" testerna.
1977 bildade RF en dopingkommission som fick till uppgift att behandla dopingfrågan samt driva testverksamhet. Dopingkommissionens oanmälda testverksamhet under träningsperioder kom igång 1981.

Det är mycket som tyder på att elitidrottsmännen/kvinnorna fortsatt att dopa sig trots IOK:s förbud och specialförbundens testverksamhet. Under väst-östblockstiden bedrevs t o m organiserad doping av elitidrottsmän nen/kvinnorna i en del öststater. Bl a i det forna Östtyskland, DDR, var 1000-1500 forskare sysselsatta med ett forskningsprogram "som hade som mål att höja idrottsutövarens prestationsförmåga med hjälp av anabola steroider och hormonpreparat"; detta står att läsa i Per Lundvalls bok, Anabola steroider(21) och är ett referat ur diskussmästarinnan Birgitte Berndonks bok, Doping Dokumente: Von der Forschung zum Betrug. Som exempel på vad d e tog fram, kan nämnas en nässpray som direkt påverkade det centrala nervsystemet och utnyttjade testosteronets effekter på psyket.
Per Lundvall citerar även i sin bok en sovjetisk tränares yttrande efter det att Ben Johnsson fastnat i en dopingkontroll 1988(22). Yttrandet löd enligt följande: "Jag tycker synd om Ben Johnsson... Det är kanske 90% (av OS-deltag arna, P R:s anm) som använder droger."
Elitidrottsmanagern och journalisten Anne-Lise Hammer sa så här i en intervju med Ulf von Strauss: "Toppidrottarna läkarundersöker sig innan de stoppar i sig pillren och går sen på täta kontroller. Läkare tar ans var för toppidrottarna som har pengar att betala med.
otroligt många idrottare har dopat sig i massor av år utan att bli avslöjade, eller också har idrottsvärlden tystat ned skandalerna."
Uttalanden som dessa antyder klart på att elitidrotten verkar vara långt ifrån dopingfri ännu i dags datum.

Kända dopingfall
Ben Johnsson har kanske blivit den mest kände elitidrottaren som avslöjats vara dopad. När han under OS i Söul 1988 blev av med guldmedaljen på 100 meter p g a att han dopat sig med anabola steroiden Stanozol, tycktes idrottsv&au ml;rlden bli mycket chockad över att en OS-deltagare såsom Ben Johnsson använde sig av otillåtna metoder. Tanken på att elitidrotten var ren ifrån fusk fick sig en ordentlig törn. Sedan när Ben Johnsson efter tv å års avstängning skulle försöka ta sig till toppen igen fälldes han 1992 för doping med ett testosteronpreparat.

Brottaren Tomas Johansson är en annan känd elitidrottare som befunnits dopad. Han blev på OS i Los Angeles 1984 fråntagen silvermedaljen sedan han fastnat i en dopingkontroll och följaktligen befunnits vara dopad.

Den svenske styrkelyftaren John Christensen fälldes 1988 på OS i Seoul för doping och blev avstängd från all tävling i två år, samt livstids avstängning från landslaget. Han sa så här efter det att han blivit avslöjad: "Jag visste att alla andra hållit på på samma sätt. Det låter kanske som en dålig ursäkt, men jag vet ju hur det ligger till." (Citatet är hämtat ur Svensk Idrott nr 8 19 91.)
Den tyska löparen Katrin Krabbe fälldes 1993 för att ha dopat sig med Klenbuterol. Den uppmärksamhet som klenbuterol sedan fick i bl a massmedia kan ha varit orsaken till att det inte förut i Sverige så vanligt förekomm ande preparatet blev vanligare i dopingkretsar.


Omarbetat
961229 av Göran Sjöström
gorans@acc.umu.se